Svampplockning

Jag hade det dåliga omdömet att anmäla mig till en svampkurs i höst, eller dåligt omdöme kanske mer lite otur för det finns knappt några svampar att plocka så det är svårt att riktigt få kläm på det hela när man inte kan hitta riktiga svampar att titta på.
De må vara hur som helst med svamparna, det är ändå härligt att ströva runt i skog och mark.
Den nedre bilden är tagen vid kanten av en myr och miljön gör att man nästan väntar att något av John Bauers troll ska komma gående över tuvorna.

Eller kanske inte troll utan prinsessan Tuvstarr som kommer trippande mellan de tunna björkstammarna.

Björktickan räknas väl till svampsläktet men jag tror inte att den är ätlig, jag har i vart fall inte tänkt prova, däremot var den väldigt vacker där den klamrat sig fast vid björkstammen.

Virkade converse

Allt går ju inte som man tänkt, satte igång med stor entusiasm att virka converse till lille Bosse eftersom jag hittade ett mönster och de såg så läckra ut. Nu är skorna färdiga och jag ringde sonen för att kolla så de skulle passa innan jag skickade dem med posten, ha, ha den lille rackaren har "jätte fötter" 11 cm och mina hemvirkade skor är 10 cm, japp...., det är bara att börja om och göra större, i och för sig ingen katastrof och han lever nog så bra utan men nu blir det att fixa ett par nya för de var ändå rätt roligt att knåpa med dem.
mönstret finns på:  http://www.knittingroom.se/butik/default.asp?pf_id=SE-099825&gclid=COfxno_otLICFeF6cAodC2AA4A

Konstnärsbesök

I förra veckan följde jag med mans-vänner på konstnärsbesök. Mans-vänner kanske kräver en förklaring, "man" är en förkortning av museum Anna Nordlander och vem är då Anna Nordlander är möjligen nästa fråga på Wikipedia skriver de så här om henne:

Anna Nordlander, Anna Catharina Nordlander, född 28 oktober 1843 i Skellefteå, död 26 februari 1879 i Härnösand, var en svensk konstnär (målare). Hon var dotter till prosten Nils Nordlander, som grundade Skellefteå.
I en tid då kvinnans plats ansågs vara i hemmet satsade hon på en yrkeskarriär som konstnär. Hon antogs vid Konstakademien år 1866, två år år efter att Akademien öppnats för kvinnor. Hon fortsatte sin utbildning i Bryssel och Paris.
Hon representeras med ett antal porträtt på museer i Sverige, men som kvinna var hon född i fel tid, det fanns ett motstånd mot att hon skulle uppmärksammas för mycket. Nordlander avled 1879 innan hennes produktion verkligen kunde sätta fart.
Hennes konst och liv uppmärksammades långt senare, under 1990-talet, och gav upphov till bildandet av ett konst- och kvinnomuseum i Skellefteå, MAN, Museum Anna Nordlander.

Och så här såg Anna Nordlander ut.
 
Nu hoppas att det framgår vilket sällskap det var som samlades för att hälsa på hos keramiker Margaretha Holmlund och bildkonstnär Leif Markstedt i Hjoggböle.
Eftersom jag en gång i tiden själv bott på samma gata var det inga problem att hitta dit, Margaretha och jag känner varandra sedan skoltiden. Margarethas konstnärskap har jag följt på avstånd lite gran  och salig mor har förärat mig många små nyttiga ting från hennes produktion som t.ex kökslampa, ampel, fönsterlampa o.s.v. Det var trevligt att få komma och höra henne själv berätta om sina tankar kring sin utveckling som keramiker.

Här står Margaretha och Leif framför Margarethas fantastiskt fina keramikblommor och bakom den spegeldam som är gjord av blankpolerad aluminium, hur läckert som helst.

Här visas lite av Margarethas produktion, På övre bilden visas en del av hennes konst som har varit med på olika utställningar och på bilden under är en hylla med bruksföremål också av hennes hand.

Här är Margaretha i full färd med att tala om sitt arbete och på undre bilden är det Leif som berättar om sin bildkonst, just här visar han delar av en teckning som är 10 m lång och kan tolkas som en oändligt lång strand.

Jag kunde inte låta bli att köpa denna kanna, ja, ja jag har några kannor och byttor förut men......jag bara måste HA. jag tyckte om både formen och glasyren som har olika matthet.

Odlarens lön

Kryddkullen som såg så eländig och gles i våras är nu prunkande och full av växtglada kryddor som vet att ta plats och det får dom gärna göra, mig gör det ingenting, däremot vet jag inte riktigt vad jag ska göra med allt så en blomsterkrans av de vackra kryddblommor fick det bli.  Jag har även tagit in lite malört och anis och gjort en essens att krydda brännvin med, resultatet är ovisst men spännande, det kan ju hända att vi inte har några vänner kvar sedan vi bjudit på den snapsen.

 Jag, liksom många andra, hade hoppas på en fin eftersommar och höst men det blev det som vi vet inte alls. Gurkorna blommade så det sprakade men skörden blir nog bara 4-6 st, jag som fick massor av dem i fjol, suck!! så det kan bli. Vår lilla krusbärsbuske, som bara stått på vår tomt i ett år gav ändå en stor skål med bär, samma med vårt lilla körsbärsträd, fast där hann fåglarna ta för sig innan jag hann plocka in dem. 

Jättefin potatis kan vi i alla fall skryta med, de som syns här heter blue bell (tror jag) men även mandelpotatisen är helt perfekt och jättegod, för vi har smakat den. Tomaterna har delat öde med gurkorna,fantastiskt mycket blommor men de hinner inte mogna och bli röda på plantan, därför har jag plockat in dem och de får mogna färdigt i en stor glasburk i fönstret. Mina bondbönor var små, fast jag tror att det beror på sorten och de ska vara så, fast om man jämför med de som jag fick en hel påse av grannen av (tack snälla Berit för de) så ser de ynkliga ut.Smaken var det inte något fel på, varken de stora eller små. Rovorna räckte till en rotfruktsgratäng, inte mer, de flesta var ruttna och maskätna så de mesta fick slängas.

        

Här konserverar jag de sista av jordgubbsskörden, det blev sylt. Lite blåbärssylt och ett par byttor som jag frös in, blev det också i år fast jag tycker tyvärr inte så mycket om blåbär så jag brukar inte anstränga mig  för att hitta dem men om man som nu, råkade springa rakt på ett blåbärsställe så kunde jag inte låta bli att plocka hem lite.

Kräftfisket

Eftersom vi bor i norra Sverige så har vi ingen tradition av kräftfiske,
men trots det bor vi vid en älv som är full av kräftor, dessutom äkta flodkräftor.Traditioner man inte har kan man skaffa sig, så nu har vi fiskat kräftor i ett par år och håller på att få "kläm" på det hela. En sak som vi har kommit fram till är att våra kräftor gillar "mamma scans köttbullar" och de bjuder vi på varje höst och de låter sig väl smaka, tyvärr så fastnar de i våra burar så vi är inga riktiga vänner för vi plockar upp dem och kokar alla som har rätt storlek, de små får återvända till älven.

Så här fint blev det för att inte tala om hur goda de var. Tyvärr var min duk rosa och harmonierar dåligt med den vackra röda färg kräftorna har. Vi hade en trevlig kväll tillsammans med goda vänner och god mat, vad kan man mer begära?

Riga

Det är mycket som händer under en sommar och jag har inte berört så mycket av det i min blogg. Jag tänker ta tag i detta nu när min blogg  t.o.m. har fått ett nytt utseende, tack vare min finurliga dotter som kan sådant mycket bättre än jag.
I  början på juni besökte vi Riga tillsammans med några vänner.
 Eftersom vi bor långt norr ut i landet Sverige så blir det en omständlig resa även om det inte är så långt, flyg från Skellefteå till Stockholm, där vi sammanstrålade med "gänget" som rest ner några dagar tidigare, taxi ut till hamnen och färja till Riga.
Det här är frihetsmonumentet, en symbol för det fria Lettland. Kampen för att befria landet från ockupationsmakten Sovjetunionen startade vid detta monument.

                                                                                          

Mina intryck från staden är att fortfarande finns sår efter kriget både i människorna och på byggnaderna, gemene man är trots allt mycket vänliga och tillmötesgående, i övrigt har staden  mycket intressant och trevligt att bjuda på.



Förutom god mat och gott vin så finns en lång och spännande historia där Sverige finns med här och där, våra länder ligger trots allt väldigt nära varandra.

                                                                                        

Personligen hade jag gärna suttit hela dagarna i den stora parken där det var en folkmusiks festival just vid detta tillfälle. Det var folkmusikgrupper i vackra folkdräkter  från, företrädesvis öst Europa, de dansade och sjöng sina hemlands traditionella sånger och danser. Tyvärr var meningarna delade i hur roligt det var att uppleva detta så jag fick tillbringa några timmar ensam i denna park, förutom att maken offrade sig en stund (med många suckar och stön).

Krigsmuseet var väldigt fint men knappast särskilt roligt, man skäms att var människa när man ser vad som hänt i detta land och vet att detta och värre saker hänt över hela Europa.

Vi råkade passera ett museum där de visade kläder från förra sekelskiftet i art nouveau-stil, Naturligtvis var vi tvungna att gå in och titta på de sagolika klänningarna. Detta var inte kläder för "vanligt folk" och inte heller verkar de vara gjorda för någon större aktivitet, kläder att visa upp sig i helt enkelt och som jag tror, "fångdräkter" för högreståndskvinnor, men som sagt vackra så de tog andan ur en.

  

Det sista vi såg av Riga var de stora kranarna i hamnen. Vi var ganska trötta för trots att det kommit en och annan regnskur så hade det varit mycket varma dagar, dessutom hade vi vandrat genom stadens gator, säkert i många mil, mest för att vi inte hittat så bra men ibland för att komma till den bästa restaurangen eller någonting annat som vi kommit på att vi skulle göra utan att ha en klar bild av hur långt det egentligen var. 

Sorg och sjukdom

Livet är ju, som vi alla vet, inte alltid harmoniskt och trevligt. Förra hösten fick jag en mycket tråkig nyhet, min barndomsvän och numera också närboende, hade fått en allvarlig cancer och att hennes prognos var mycket dålig. Naturligtvis var allas vår sorg och förfäran över vad som hänt stor men den största trösten har varit hennes beslutsamhet att hänga kvar vid livet så länge hon klarar det och hennes förtröstan och förmåga att se positivt på det hela.
Nu har hon snart klarat ett helt år, vi hoppas alla på ett år till åtminstone men hennes kamp har varit tuff och full med negativa besked.

För tillfället genomgår hon kemoterapi och till följd av den så har hon tappat allt hår. Vi var bjudna till dem på mat en kväll och hon kämpade med en schal som bara halkade runt på hennes kala huvud, peruken var varm och hade dessutom skavt små sår på den hårlösa hjässan så jag lovade att virka en passande mössa som var betydligt svalare och mjukare än peruken och satt bättre på huvudet än en sjal, så här blev resultatet. Nu hoppas jag bara att hon har kunnat ha dem, jag lämnade dem i fredags så hon har haft några dagar på sig nu att prova dem nu. Som tack fick jag flera liter nyplockade och färdig paketerade, gula kantareller, det ska bli jätte gott att ta fram i vinter.