Bröllopsfest

Det här är min äldsta dotter som gifte sig för många år sedan (vet ej hur många men ca. 10)  Tyckte bara att dom var så fina  så jag ville ha med dom också.

 Jakob och Linette sa ja till varandra en fin ceremoni som hölls på både svenska och engelska. Den vackra brudklänningen inspirerad av både Grace Kelly och Jackie Kennedys brudklänningar, fast priset var ett helt annat på den här än vad det förmodligen var på Grace o Jackies klänningar.

 

 

 

 

 

               Brudbuketten bestod av glittriga broscher i vintagestil. Superfin och ovanlig var den.

Mina vackra barn som ställt upp sig på kyrktrappan

Det tog en stund innan brudparet upptäckte att de hade security guards och en del stadsbor höjde nog på ögonbrynen när  brudparets bil passerade med småspringande vakter runt om och bruden jublade, ja exakt som på kronprinsessans bröllop, var det tänkt att vara för hela bröllopsmiddagen hade "kungligt" som tema. 

Så här fina var plaseringskorten, det var små ord riktade till varje enskild gäst, bruden hade lagt ner mycket arbete på att hitta en mening, ordstäv eller fras som passade till var och en.

                   Egna etiketter på vinflaskorna var det också, det här exemplet är från rosévinet.

       Några cupcakes som jag kreerade till godis och kakbordet.

Brudparet under bröllopsfesten.

13 är ett olyckstal

Ibland blir livet bara för jobbigt, jag har "stängt ner" och har gjort så lite som möjligt. Jag har försökt att bara låta dagarna gå, upptäckte härom dagen att jag inte ens öppnat posten så jag hade en hel trave stora kuvert att gå igenom.....heuummmmm ja jag ligger efter med det mesta för tillfället.

Maken blev sjuk i januari och ibland har han varit så dålig att jag trott att jag skulle förlora honom men sakta, sakta har han fått fler och fler "bra" dagar och färre dåliga så nu den första september så började han om att jobba, visserligen bara på halvtid än så länge men det går åt rätt håll vilket känns otroligt bra efter alla dessa jobbiga månader.
I maj gick två av våra vänner bort, det var tungt och jättesorgligt även om det inte var helt oväntat när de båda, hade drabbats av obotlig cancer.  Så länge det finns liv hoppas man och tror att det ska gå vägen och när det inte gör det så blir man både besviken och väldigt ledsen.
Yngsta dottern hade ett ståtligt och jättefint bröllop i slutet av maj, på temat "kungligt". Allt var så fint och välplanerat och det var också väldigt mysigt att få träffa alla deras Amerikanska släktingar och givetvis även alla övriga gäster.
  
Semestern började bra,  jag åkte till sonen i Stockholm och hjälpte dem lite med deras småttingar medan de flyttade det sista prylarna och städade ur sin gamla lägenhet. Det var jättetrevligt att vara med dem i deras ny, jättefina och framför allt, barnvänliga boende. Maken kom ner över helgen och vi åkte ut till Birka, någonting vi pratat om länge men det har liksom aldrig blivit av förut men nu såg vi det som en lagom aktivitet som han skulle klara av trots att han inte var frisk. 
Det blev en supertrevlig tripp med strålande sol (nästan för varmt) god mat och en jätteintressant guidning på ön.
Vi åkte med tidigaste planet hem, vilket vi ångrade på morgonen när vi skulle stiga upp, men hem kom vi och vi hann precis in genom dörren när en av mina bröder ringde och sa att han hört att vår andra bror åkt in på sjukhus med ambulans. Jag ringde sjukhuset och fick veta att så var fallet och han just då var på operation och att vi skulle ställa in oss på det värsta.
En vecka hoppades jag att han skulle klara sig, jag höll hans hand och försökte ge honom kraft Det blev, trots allt, väldigt fint när hans dotter kom och satte på honom hörlurar  och spelade Pink Floyd för honom innan de tog bort alla livsuppehållande apparater från hans kropp. Han älskade Pink Floyd och vi hoppades att han hörde musiken trots att han var djupt sövd han lämnade oss två dagar innan vi skulle ha firat hans födelsedag.
Nu kraschade värden, vi hade pratat så mycket och hade så många planer som nu inte blir av. Han står så levande inför mig och jag kan t.o.m höra hans andning och hur han kommer med sina små funderingar, då vill jag bara gråta, sorg kallas det visst. jag vet att jag måste vänja mig vid tanken på att han för alltid är borta men himmel vad svårt det är.
Mitt i denna röra så blir gamla pappa sjuk, eller blir, han har av och till varit dålig förut också men att förlora en son gör ju inte att man piggnar till direkt, efter ett par vändor till akuten för olika åkommor så blir han inlagd på sjukhuset för att han fått en kraftig infektion och kallbrand i en fot. Han blev tvungen att amputera foten och har mått väldigt dåligt men är just för tillfället på bättringsväg. 
Ja, ja här är jag nu och försöker hitta igen glädjen och inspirationen, livet och vardagen ser ju inte ut som förut men så är det ju här i världen, allt ändrar sig alltid någon gång och ibland blir det till det bättre men tyvärr också till det sämre då och då.